Angelica Örneholm

Som jag började berätta igår så har jag alltså haft en bra graviditet. De första 12 veckorna mådde jag illa, kräktes ett par gånger och fick avsmak för viss mat. Jag jobbade kom hem, somnade på soffan, av total trötthet, vaknade åt och somnade igen! 

Men efter 12 veckor blev jag mycket piggare, var inte alls lika trött och mådde inte illa längre. Jag fick vissa sug efter vissa maträtter. Varmkorv med bröd t.ex. 😂😂

Jag har inte haft ont i kroppen eller stora problem med foglossningar. Det är först nu mot de sista veckorna som jag fått ont i ryggen, mer känningar av foglossningar och känner mig begränsad av min kropp. 

Men... det som jag tyckt varit FRUKTANSVÄRT jobbigt är hur alla tar sig rätt och prata om min kropp! 

Precis innan jag blev gravid, i slutet av juni, skrev jag in mig i Viktväktarna, för att jag var trött på att vara lite småmullig och känna att de kläder jag ville ha inte passade mig. Jag trivdes jätte bra med Viktväktarna! Jag gick ner ungefär 7 kg. Innan jag upptäckte att jag var gravid. Jag började känna mig fin igen. 

I början när magen blev en liten kula och det började märkas på riktigt att jag var gravid var det lite roligt att höra fina kommentarer om magen, men tillslut lessnar man! Framför allt på kommentarer som: "Oj! Vad stor du är! Ska du föda snart?!" (Det var innan jul och jag hade 4 månader kvar) "Jag var beredd att hoppa fram och förlösa dig!" "Är det mer än en?!" "Magen bara växer och växer, ser jag!"

Ja, och så vidare... 

Jag förstår rent intellektuellt att man inte menar något illa, men man kanske kan tänka sig lite för?

Och sen tonen som vissa tar dig när de pratar med en?! En sån förminskande ton! 

"Lilla, Angelica... du ser ser så trött ut. Börjar det bli lite jobbigt nu... " (med en ton som att jag är 5 år). 

Och sen har bi det här med hur länge JAG valde att jag ville jobba. Jag valde att jobba fram till påsk. Det sista jag gjorde var att göra en musikgudstjänst med kören, solister och band. Jag hade skapat reservplaner, i fall att jag skulle ha fött för tidigt eller må så dåligt att det inte skulle funka. T.ex. en kollega som skulle gå in och driva klart projektet och en annan solist var tillfrågad för att ta mina solon. 

Det här har folk haft mycket åsikter om! Men så är det ju rent faktiskt så här, jag har inte ett jobb där jag har har hand om olika giftiga ämnen, eller som innebär en massa tunga lyft eller på annat sätt är betungande för en gravid. Jag har en fantastisk arbetsgivare som förstår att jag kanske behöver ta det lite lugnare, som låter mig sköta mina arbetstider själv (så länge jag följer alla lagar och regler för hur arbetstider ska skötas) och som bryr sig om mitt välmående! 

Jag har mått bra av att jobba. Det har hållit mig sysselsatt och inte låtit mina tankar vandra iväg för mycket, något som min hjärna skulle kunna gjort om jag gått hemma nån månad innan beräknat BF. Jag är ju för sjutton 35 år snart! Jag är inget litet barn! Att människor inte har större tilltro till att jag kan göra val som är bra för mig, det gör mig ruggigt irriterad! 

Det är inte så att jag låter det här förta det fina i min graviditet eller glädjen över att vi ska få ett barn, men jag tycker att det känns viktigt att ta upp! Kanske är det någon som tänker till nästa gång de träffar en gravid, och bara det skulle göra mig glad! 

Nej, nu börjar det bli dags för middagsbestyr! Idag tänkte vi grilla lite burgare här! 😋😋

Puss å kram! 💕